det här livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen
God kväll/natt! ( Varning! läses på egen risk)
Här sitter jag, lyssnar på Lasse och tänker på livet. Jajemen. Låter lite smådeppigt tycker ni. Jovars, det är ju inte superskoj direkt, men kan va rätt gött ibland. Tänker på hur skört livet är och hur viktigt det är att vi tar vara på det. För närsom helst kan det ryckas ifrån oss. Och en vacker dag kommer det också göra det, vare sig vi vill eller inte. Tänker på hur orättvisa människors livöden är. Vad bestämmer egentligen vem som ska få leva, vem som ska dö för tidigt? Hur känns det att dö och hur är döden? Kan det va så att vi går tillbaka till att inte existera precis som innan vi föddes? Så sjukt många frågor som man aldrig kommer få svar på förrän man står inför döden, men som ändå behövs tänkas på ibland tror jag.
Tror att jag, den senaste tiden, har insett på riktigt att jag faktiskt en dag kommer att lämna jordelivet. Livet som Lisa. Det gör mig så sjukt rädd. Döden är skrämmande. Man har liksom förstått att livet faktiskt går. Tiden går så snabbt. Jag tänker också på att jag en dag troligtvis kommer stå utan föräldrar. Liksom bara tanken på att dom inte för alltid skulle finnas i mitt liv gör mig helt förstörd.
Men nu ska jag nog sluta deppa haha. Ville mest bara säga att vi får vara tacksamma för varje dag vi tillgivs av livet. Det borde man tänka på oftare och försöka undvika att ta livet och vardagen för givet. Allt kan raseras på så kort tid.
Nu ska jag lägga av med depperiet och gå o lägga mig. För imorgon väntar en ny dag och den kommer bli väääldigt bra!
Sov så gott hörni. Lovar o vara lite gladare i nästa inlägg hehe.
Ciaaaao
Gone Too Soon
Såg precis The Oprah Show, där Oprah träffade Katherine Jackson och även Prince, Paris och Blanket. Usch har lipat som en gris. Världen är så elak.
Hur töntigt det än låter så har Michael Jackson betytt jättemycket för mig under min uppväxt. Han har varit min Gud. Han har gett mig hopp, självförtroende, tröst och kärlek när jag har behövt det. Självklart då genom sin musik och existens och förmåga att förtrolla! Jag blir helt knäpp varje gång jag ser en video eller hör en låt jag inte hört på länge. Hans musik fyller mig med glädje.
Dagen han dog var helt fruktansvärd. Jag gick runt på jobbet och grät till och från hela dagen och bara lyssnade på hans musik. Jag jobbade som fastighetsskötare då, så jobbet var ganska självständigt som tur va. Hade varit rätt pinsamt om någon sett mig.
Likadant när jag satt bänkad framför tvn och hans begravning direktsändes. Jag grät hela kvällen. Storgrät. Som tur var, var jag ensam hemma.
Det är verkligen facinerande hur påverkad man kan bli av en person och dennes musik. Jag menar jag har aldrig träffat honom, han har aldrig inte ens vetat om att jag existerar, och ändå kan man bli så ledsen och berörd.
Som tur är kommer hans musik alltid att finnas kvar. Och han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta!
K Ä R L E K <3
Hon dansade för morfar som hon gillar allra mest
20 februari 2011
Idag skulle världens bästa morfar ha fyllt 91 år.
Jag minns när jag satt i ditt knä och du läste saga för mig.
Jag minns när du alltid hjälpte mig med matteläxan.
Jag minns när vi bakade peppakakor.
Jag minns när vi badade i Mölnarp och du simmade med mig på ryggen för att jag inte orkade simma själv.
Jag minns när du byggde lekstugan till mig.
Jag minns när du lyssnade på mig när jag gjorde pianoläxan.
Jag minns alla gånger du suckade och sa tyst "fruntimmer" åt mig och mormor när vi pratade killar.
Jag minns den gången jag hade sovit hos er och väckte dig halv 5 på morgonen för jag så gärna ville äta frukost på sängen. Och du utan problem gick upp och gjorde frukost på sängen åt mig.
Jag minns när du gick med händerna avslappnat bakom ryggen och nynnade på "tryggare kan ingen vara".
Jag saknar dig morfar.
Man är rädd att man med tiden ska glömma, men det gör man inte, det finns kvar. Tänker på dig jätteofta.
Hoppas du har det bra vart du nu än befinner dig.
John Bertil Nathanael Fridell 20 feb 1920 - 7 april 2007
Det snurrar i min skalle
Japp. Kan man säga att det gör just nu. Har verkligen inget bestämt inför framtiden. Har inte heller ett fast jobb i detta nu. Har bara schema på en lördagsnatt varannan helg. Resten är bara extra, oftast med en dags framförhållning. Något som verkligen inte fungerar i längden. Har funkat nu i höst, men börjar bli riktigt trött på det. Särskilt nu när det inte finns så mycket extratider. Ska verkligen denna vecka sätta igång och seriösleta jobb.
Kan heller inte bestämma mig för om jag ska börja plugga till hösten. Vet inte riktigt vad jag vill läsa till, men samtidigt kanske man aldrig kommer på det om man inte provar något man tror passar. Och jag villl verkligen inte bli en sån som fastar på ett ställe där man inte utvecklas o blir bekväm där bara för det är ett fast arbete. Känns bara så sjukt jobbigt att man inte känner att oj, detta ska jag jobba med!, eller my good detta brinner jag för! Men samtidigt är jag ju inte ensam om att känna så. Är ju ganska normalt att känna så i början av sitt vuxna liv så vitt jag vet.
Ibland önskar jag att jag vore religiöst troende. Att jag hela tiden hade någon med mig som trodde på mig, som jag kunde vända mig till direkt när jag kände mig ensam eller ledsen. Att känna att man aldrig är ensam. Vore inte det en skön känsla? Tyvärr är jag så okristen man kan bli.
Som tur är har man sina vänner och familj. Utan dem vore jag ingenting. Det är trots allt i relation med andra som en människa blir existerande, blir någon, blir en individ.
Ihelgen var jag hemma en snabbis och umgicks med familjen. Trots att vi är som vi är, envisa och högljudda, så är min familj helt enkelt bäst. Älskar dem obeskrivligt mycket.
<3 <3 <3 <3
Den här sötisen följde även med mig hem igår och vi hade myskväll! Hyrde filmen PUSS med Gustav och Alexander Skarsgård. Ett tips, se den inte. Den var skitskum och långtradig. Och deras skådespelarinsatser var inte hälften så bra som de som skådespelare egentligen är.
Och nu ska jag sova, för mina ögonlock kan inte hålla sig uppe länge till.
Godnatt!
Hoppas ni haft en bra alla-hjärtans-dag! :)
Snurra du min värld
Tycker också ni ska ägna en tanke till vad som händer i världen. Kanske känns inte den inställda resan lika tung när man förstår vad som verkligen händer där nere.
bilderna är från länken ovan.
Alla vill ha hela världen
Goder kväller i stugan! (lägenheten, villan, båten, parkbänken, skyskrapan, hyddan...ehm ja, ni grejar hajen.)
Hoppas ni haft en himelens fin dag!
för det har jag tjalalaa.
Har som jag skrev i morse hållit på och donat med en topsecret grej idag. Dock gick det inte så bra som jag ville att det skulle göra, men med motgång kommer framgång som det heter (eh..tror jag). Jag låter det mogna fram helt enkelt. Mognad är bra! Till exempel är ju en mogen banan mycket mjukare och godare och välformad än en färsk banan.
Idag när Nalle kom hem från skolan var hon lite smått sentimental över att vi faktiskt ska flytta snart och inte bo tillsammans mer. Usch. jag blir också sentimental nu när jag tänker på det. Knappt 8 veckor kvar i denna fantastiska lägenhet. Vårt första egna hem. Ska verkligen ta kort på allt. På den fula gula tapeten i hallen, det hemska köksgolvet, fejkmarmor-skivan jämte diskbänken, det repiga parkettgolvet, hålet i toa-dörren. ALLT ska minnas. Framför allt kommer jag minnas den helt grymma tiden vi har haft här. Dock inget man kan ta kort på, men det finns kvar i hjärtat.
I vårt samtal kom vi även in på vad som är meningen med livet. Egentligen, vad är det för mening med att ha en karriär, familj, vänner när vi ändå alla ska dö... vad är meningen med att bygga upp ett liv när det ändå kommer rasa samman tillslut? Varför finns vi överhuvudtaget? Inte meningen att låta deppig, för det var vi inte, vi mest reflekterade. Men kom inte direkt fram till något svar. Men det är väl så, människan kommer på diverse grejer att tro på för att ge livet en mening. Folk tror sig veta så mycket, både en kristen och en vetenskapsman skulle veta att de har rätt, ändå är deras svar så olika.
Nu kanske detta blev väldigt luddigt, ber om ursäkt för detta. Jag är trött.
Efter vårt lilla samtal kom Sanna. Vi har fikat och käkat (nyttig färdigmat) och haft en allmänt trevlig kväll. Vilket var på tiden! kärlek på det.
Nu när ni läst så här långt tycker jag ni ska spana in lite SNYGGA bilder också. Klicka på länken under bilden för att se fler. Bilderna är tagna av en ung herre vid namn Johan Låstbom.
Dunkla Rum
JO, det är sant! Jag har blivit med blogg..tro det eller ej. Men jag tror jag gillart! Vad den här bloggen kommer handla om har jag inte riktigt bestämt än faktiskt, men den kommer troligen innefatta sjukt relevanta händelser i mitt liv. Sen har jag väl nånstans långt in i bland hjärnsubstansen tänkt att det kan vara najs att lägga upp lite av mina teckningar. Men ja.. den som lever får se helt enkelt.
Och jo klart man kan tycka att det är en himla trist första rubrik i mitt alldeles första inlägg i min alldeles första blogg. Men jag bara kände att det kom till mina fingrar, det kändes helt enkelt SÅ rätt. Dels för att det är en himla bra låt och dels för att det är lite så man kan definiera mitt liv som det är just nu. Det är lite så där dunkelt, stilla och otydligt. Tittar man riktigt riktigt noga kan man se lite konturer längre bort i rummet. Kan hända att det är en utbildning? En kurs? Ett jobb? En ny stad?.. Ja vem vet. Förhoppningsvis och ja säkerligen kommer dessa konturer bli allt klarare ju nämre våren, sommaren och solen kommer.
Sen är det ju även så att jag ska skilja mig. Så sjukt tråkigt är det. Jag och min älskade kombo har sagt upp lägenheten och ska flytta åt varit håll...nämligen hem! (eller ja, Nalle ska ju till Israel/Palestina som volontär samt skriva sin C-uppsats i april-maj, så grym som hon är kvinnan... så är väl mest jag som flyttar hem ett slag)
Har några andra mål som ligger närmre i tiden, bland annat det dära lilla söta kortet man måste ha för att få köra bil. Förstår inte varför jag inte tagit det innan, sjukt dåligt av mig. Men nu ska jag banne mig ta det! (Uffe har lovat att jag ska få låna familjens exklusiva helt fantastiska BMW..när jag vill! Liksom VEM kan motstå det?!)
Sen är det ju även så att jag ska skilja mig. Så sjukt tråkigt är det. Jag och min älskade kombo har sagt upp lägenheten och ska flytta åt varit håll...nämligen hem! (eller ja, Nalle ska ju till Israel/Palestina som volontär samt skriva sin C-uppsats i april-maj, så grym som hon är kvinnan... så är väl mest jag som flyttar hem ett slag)
Tråkigt är det, men samtidigt life goes on! Har varit en underbar tid! Nahal har liksom blivit lite av en extrasyster samtidigt som hon är en helt amazing vän och människa! Helt grymt att jag har privilegiet att ha en vän som hon!
Ja, jag tror jag har kommit till slutet på mitt alldeles första inlägg i min alldeles första blogg.
Nu ska jag spela lite piano!
tack o hej!
