det här livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen
God kväll/natt! ( Varning! läses på egen risk)
Här sitter jag, lyssnar på Lasse och tänker på livet. Jajemen. Låter lite smådeppigt tycker ni. Jovars, det är ju inte superskoj direkt, men kan va rätt gött ibland. Tänker på hur skört livet är och hur viktigt det är att vi tar vara på det. För närsom helst kan det ryckas ifrån oss. Och en vacker dag kommer det också göra det, vare sig vi vill eller inte. Tänker på hur orättvisa människors livöden är. Vad bestämmer egentligen vem som ska få leva, vem som ska dö för tidigt? Hur känns det att dö och hur är döden? Kan det va så att vi går tillbaka till att inte existera precis som innan vi föddes? Så sjukt många frågor som man aldrig kommer få svar på förrän man står inför döden, men som ändå behövs tänkas på ibland tror jag.
Tror att jag, den senaste tiden, har insett på riktigt att jag faktiskt en dag kommer att lämna jordelivet. Livet som Lisa. Det gör mig så sjukt rädd. Döden är skrämmande. Man har liksom förstått att livet faktiskt går. Tiden går så snabbt. Jag tänker också på att jag en dag troligtvis kommer stå utan föräldrar. Liksom bara tanken på att dom inte för alltid skulle finnas i mitt liv gör mig helt förstörd.
Men nu ska jag nog sluta deppa haha. Ville mest bara säga att vi får vara tacksamma för varje dag vi tillgivs av livet. Det borde man tänka på oftare och försöka undvika att ta livet och vardagen för givet. Allt kan raseras på så kort tid.
Nu ska jag lägga av med depperiet och gå o lägga mig. För imorgon väntar en ny dag och den kommer bli väääldigt bra!
Sov så gott hörni. Lovar o vara lite gladare i nästa inlägg hehe.
Ciaaaao
